Det finns en oanad potential och kraft i att skapa verksamhet/ beslut/ förändring tillsammans. Att metaforiskt ”samlas vid lägerelden” och dela med oss från en djupare plats inom oss än vårt medvetna tänkande som så ofta baseras på en stegvis process där 1+1 +1 = 3. Visst, de stegvisa kunskapsbaserade tankeprocesserna är oerhört viktiga och skapar en pusselbit av excellensen i en verksamhet, men de är mest brukbara när vi väl bestämt oss och vet vad vi ska skapa.
Innan dess, när vi behöver konsultera vårt mer komplexa inre där vi har vetskaper bortom det medvetna tänkandet – där behöver vi en annan beslutsprocess. En process som tillåter att vi hämtar kunskap från intuitionen, våra samlade erfarenheter och att vi låter oss bli guidade utifrån delar inom oss som är mer komplexa och till viss del omedvetna. Vi behöver tillåta och utveckla vår icke-vetande position (mer om det i annat inlägg). Vi multiplicerar (eller kvadrerar? ) dessutom vår egen intuitiva kunskap när vi gör det här i grupp.
Låt oss först erkänna att det här med intuitiv kunskap är skör, känslig mark att beträda. Den intuitiva kunskapen går ofta inte att motivera i riskanalyser, går inte att förklara med evidensbaserad kunskap. Den går lätt att ifrågasätta och att slå i småbitar. Det kan räcka med en fråga av typen Hur vet du det? för att den här känsliga typen av kunskap ska vaporiseras och vi återgår till det trygga, säkra – där vi inte uppnår excellens – men klarar oss från kritik.
Poängen jag vill lyfta fram är att när vi kommer samman på en arbetsplats och väljer att tillsammans lyssna till de mer subtila signalerna inom oss, så skapas en kraft i det gemensamma. När människor är tillsammans på riktigt – samskapar – förlöser vi en oerhörd kraft. Vi återupptäckte en del av den här kraften under pandemin – när det krävdes av oss så klev många människor fram och blev ledare. Vi återupptäckte det som är viktigt på riktigt, fick en förstahandsupplevelse av det. Inte som en teoretisk förståelse utan en första-hands-upplevelse t ex den där gången när en ungdom i trappuppgången erbjöd sig att handla åt de äldre eller när busschaufförerna tappert riskerade sin egen hälsa för att frakta sjukvårdspersonal till jobbet. Det finns många exempel och jag tror att många fler än jag rördes till tårar av människors ledarskap och vilja att bidra under pandemin.
Jag tror den upptäckten vi gjorde då behöver lyftas. Låt oss inte glömma det vi upptäckte under pandemin.
Jag tycker mig nämligen se att vi just nu låtsas som att allt ska bli som förr. Trots att vi alla djupt inom oss vet att så kommer det aldrig bli igen. Vi väntar på ”nån annan: politiker/chefen/ledningen/ ansvariga” när det i själva verket är vi själva som behöver förändra oss. Vi kan inte blunda för att vi behöver samskapa det nya. Nu.
Ett uppdaterat arbetsliv där vi utifrån de nya förutsättningarna så effektivt som möjligt skapar högsta möjliga kvalitet – för kunder, klienter och användare och för medarbetarna. Och inse att den nya effektiviteten ser inte ut som den gjorde före pandemin. Pandemin förändrade oss som människor och fick oss att tydligare se det som är nödvändigt att förändra i samhället.
Min poäng är att vi kan – vi har en oanad kraft inom oss baserad på vi tillsammans. Men då måste vi gå till det där icke-vetande stället inom oss där vi genuint skapar, där det excellenta får födas. Och vi behöver varandra där vid lägerelden för att våga det.
Vi har idag den ”sense of urgency” som John Kotter pekade på. Den punkt då ”flocken byter riktning” och förändring sker. Tillåt dialogen om det icke-vetande och finn vägarna framåt tillsammans – så kommer kraften i att göra något tillsammans sköta resten.
Du kan det här, jag lovar. Vi har det alla inom oss.
Med värme,
Mona