Vi har b-a-aa-ra varandra sjunger Thomas di Leva i den gamla dängan. I nuläget lever vi dock i individualismens tid- en illusion vi hyllar högt. Den har sina rötter i hela det västerländska tänkandet om att lyckas, nå toppen, bli herre på täppan, göra karriär, nå längst osv.
Den här illusionen krackelerar för fullt i nutid. Sanningen är ju att vi alla är beroende av varandra. Våra handlingar eller icke-handlingar ger alltid effekter på andra människor. Ett sätt som detta studerats är kaosteorins s k fjärilseffekt. Att en fjärils vingslag i Indonesien – på riktigt- påverkar vädret i Uppsala. Det tar en stund att ta in storheten i det budskapet.
Det vi var och en gör idag påverkar världen i morgon.
Och vi vet – i hjärtat, magen eller var vi väljer att placera den del som har kontakt med vår inre visdom – att vi behöver se och agera på ett nytt sätt i världen – och därmed också i arbetslivet. Jag skriver ofta om ”gott omdöme” eller urskiljningsförmåga som en egenskap vi behöver odla i mycket högre utsträckning. Vi som individer – både som chefer och medarbetare- behöver modigt kliva fram i all vår sårbarhet och med våra tillkortakommanden och be om hjälp att hantera utmaningarna vi möter idag. Tillsammans är vi starka.
Många chefer jag möter i dag är nödgade att i vardagen agera mot sin inre övertygelse. Trots att man vet att det dagliga arbetet inte ger högsta möjliga värde för de man finns till för – de klienter/kunder/ brukare som är organisationens själ och hjärta – så känner man sig nödgad att göra det.
För att systemet kräver andra saker än det man vet är bäst i situationen.
För att datorerna inte accepterar det man lägger in i dem.
För att tid inte finns för att den slukats av administrativa bisysslor.
För att pengar inte finns för att de används nån annanstans än i kärnverksamheten.
För att klienten/brukaren/ kundens nöjdhet kommer sist bland prioriterade frågor.
Jag tror vi vet vad det här leder till. Missnöje, depression, utbrändhet, tunnelseende och stress. Hopplösheten det skapar att dagligen behöva prioritera fel saker som chef eller medarbetare – den leder fram till en meningslöshet som jag inte sällan får beskrivet för mig. Man resignerar, gör sitt och går hem. Ens kropp och väsen skriker nej, nej – under tiden man ägnar timmar åt meningslösheter med en verksamhet som går på knäna.
Vi ser det här uttryckas i t ex vårdpersonals upprop, uppsägningar, protester – som gång efter gång inte tas på allvar. Det finns alltid en byråkrat eller politiker på lämpligt avstånd från den dagliga verksamheten som bedyrar att man har situationen under kontroll. Och att det ”inte är risk för kvalitetsförsämringar”. Vem tror på den charaden längre? Ingen annan än möjligtvis de själva.
De som tvingas leva med den här inre konflikten (verksamhetschefer och alla verksamhetsnära medarbetare) uttrycker ofta en längtan efter frihet – eller mer konkret en stuga i skogen långt bort. Kroppen skriker – ta bort mig härifrån! Och vi kan lita på kroppen- den vet. Den vet vad vi vill och behöver. Vi kan döva den med allehanda distraktioner – nöjen, piller, alkohol, träning – eller genom att så småningom bli sjuka. Parallellt med längtan bort står den önskan som jag ser så ofta – önskan om att göra skillnad för vårdtagare, sjuka, äldre, barn- de brukare som blir drabbade av suboptimerande system. Den är nog den faktorn som gör att man stannar kvar trots att organisationen inte längre är det verktyg och stöd den är satt att vara.
Är det dags att uppmana till revolution? I så fall vill jag göra det. Revolutionen vi behöver idag handlar om en inre personlig resa där vi var och en, som chefer/ kunskapsarbetare/ medarbetare behöver ha mod och omdöme att säga stopp och nej. Ska vi ha system som stödjer verksamheten – eller ska vi ha verksamheter som uppfyller systemens krav? Jag har tidigare påtalat hur NPM och dess styrmodeller bygger på en människosyn om ”economic man” och behovet att kontrollera andra. Om man inte kontrollerar så kommer människor fuska. Ett rädslostyrt tänkande som inte passat oss i Sverige med vår tillit till samhället och varandra.
Mona, nu tar du väl i säger säkert någon. Systemen hjälper ju oss att följa upp och få koll på verksamheterna. Ja, visst. Kontroll är bra för att följa upp och utveckla. Men handen på hjärtat, hur många komplexa organisationer bedriver kvalitativ uppföljning på det sättet idag? Hur ofta tänker vi strategiskt på att samla in relevanta markörer för att få en täckande bild för resultat och kvalitet? Det jag oftare ser är att, ofta ganska perifera, variabler tillåts att gå in och styra helheten och att ingen använder insamlade siffror till nåt annat än att ha samlat in siffror.
Hur du och jag agerar idag påverkar andra i morgon – kanske på andra sidan jorden, kanske i grannkorridoren på jobbet. Tillsammans har vi kraft att ändra riktning mot ett mer modigt, värde-drivet arbetsliv där maskiner, AI och system hjälper oss- inte tvärtom.
Till dig som är chef vill jag säga:
- håll visionen högt – levandegör en verksamhet där brukarna är i centrum
- Våga vägra kontroll – säg ifrån till managementbyråkrater och ledning
- Prioritera ledning och omsorg om medarbetare och verksamhet före administrativa pålagor
- Bjud in medarbetarna till nära öppen dialog om det som skaver och är svårt
- Lita på att svaren kommer när du startar dialog på arbetsplatsen
Du kan det här, jag lovar. Vi har det alla inom oss.
Med värme, Mona
Bloggkategorier
-
Organisering är viktigare än ledarskap
Missförstå mig inte – gott ledarskap är essentiellt för en välfungerande verksamhet. Dock vill jag hävda att vi har mycket välutbildade och duktiga chefer överlag. Problem i verksamheter idag handlar snarare om förutsättningarna för ledarskapet – mer än ledarskapet i sig. Brist på helhetstänkande, övertro på kontroll, suboptimeringar…
-
Kan vi bara acceptera att vi är i en orolig tid och sluta döma varandra?
Inlägget förra månaden om våra sårade barn på jobbet inspirerade till en fortsättning. Är vi redo att sluta döma varandra och i stället acceptera att vi kollektivt är ganska så ledsna, oroliga och slitna på insidan efter de senaste årens draman, kaos och osäkerhet? Många av oss är dessutom uttröttade på jobbet…
-
Hej alla managementbyråkrater – jag har ett uppdrag till er!
Jag har just nu det stora nöjet att vara programledare för en chefskurs på Uppsala universitet (för kommunala chefer). Där har jag lärt mig ett statsvetenskapligt begrepp. Managementbyråkrater. Det är så de kallas, den grupp av makthavare som växt sig så starka i vårt kontrollsamhälle de senaste 15-20 åren.…
-
Lösningarna finns sällan där problemen finns
Vi har hakat upp oss på en klassisk ingenjörssyn för problemlösning i våra komplexa organisationer. (Det är rådande kunskapssyn- att plocka isär och detaljstudera. Funkar möjligen för döda ting, men varken för människor eller organisationer. Blir ett annat inlägg om det 🙂 Av vana väljer vi en ingenjörsmodell…
-

Det sårade barnet på jobbet
Ibland kan jag tänka att det faktiskt är ett mindre mirakel att vi över huvud taget lyckas skapa verksamhet på en arbetsplats. Det finns så många tillfällen och vägar där missförstånd, olika perspektiv, viljor, personligheter kan göra att det kraschar men- trots det – så skapar vi fungerande…
-

Något av det viktigaste jag kan göra är att återupprätta människors yrkesstolthet!
Jag blir ju ofta inlånad till arbetsplatser med organisatoriska problem. Det dröjer vanligen länge innan man tar hjälp utifrån – och då har det ofta gått alldeles för långt. Problemen har nystats in i varandra och sakfrågor har växt och dessutom ofta blivit personproblem. Problemen har blivit komplexa och då…

